Jag fick ett otroligt trist besked per telefon denna vecka, blixten slog ned. Livet måste gå vidare, men vad säger man till den vars sons liv inte går vidare? :-(
Livet GÅR vidare, även om det inte känns så, men ingenting blir längre som förut... och sorg efter ett barn lämnar en nog aldrig. Det kan jag inte tänka mig i alla fall.
Nej jag kan inte tänka mig att livet blir som förut för den familjen, huvva... :-( Jag måste ringa, men som det känns nu kommer jag att gråta när jag pratar med honom om pojken och det känns inte rätt, att "belasta" med min gråt dessutom. Usch. Usch usch usch.
NEJ!!! Jag tror att du tänker fel! Det viktigaste för familjen i fråga är att "man" fortfarande törs ta kontakt med dem även om det känns konstigt. Genom bl a jobbet har jag kommit i kontakt med människor där det värsta hänt. De jag pratat med ger de samma bild - folk börjar undvika dem, slutar ringa, låtsas inte se osv. Folk i gemen vet inte hur man ska bete sig när otäcka saker händer. Det är bättre att du ringer och pratar med dem, fråga vad du kan hjälpa till med (om du så ska gråta ut ögonen ur hålorna). Förmodligen kan varken du eller de komma på nåt men de vet att du bryr dig. Att du visar dina känslor är ju bara charmigt OCH får kanske den positiva följden att de börjar gråta och det är viktigt att man gör det. Det är ett viktigt steg i sorgeprocessen (det har jag också fått höra av drabbade förresten).
solnedgång
Jag fick ett otroligt trist besked per telefon denna vecka, blixten slog ned. Livet måste gå vidare, men vad säger man till den vars sons liv inte går vidare? :-(
SvaraRaderaLivet GÅR vidare, även om det inte känns så, men ingenting blir längre som förut... och sorg efter ett barn lämnar en nog aldrig. Det kan jag inte tänka mig i alla fall.
SvaraRaderaJag tror inte att det finns någon sorts kärlek som är så äkta, intensiv och djup som den till sitt eget barn.
SvaraRadera...det kan finnas definitionsskillnader vad gäller termen "sitt eget barn".
SvaraRaderaNej jag kan inte tänka mig att livet blir som förut för den familjen, huvva... :-(
SvaraRaderaJag måste ringa, men som det känns nu kommer jag att gråta när jag pratar med honom om pojken och det känns inte rätt, att "belasta" med min gråt dessutom. Usch.
Usch usch usch.
NEJ!!! Jag tror att du tänker fel! Det viktigaste för familjen i fråga är att "man" fortfarande törs ta kontakt med dem även om det känns konstigt. Genom bl a jobbet har jag kommit i kontakt med människor där det värsta hänt. De jag pratat med ger de samma bild - folk börjar undvika dem, slutar ringa, låtsas inte se osv. Folk i gemen vet inte hur man ska bete sig när otäcka saker händer. Det är bättre att du ringer och pratar med dem, fråga vad du kan hjälpa till med (om du så ska gråta ut ögonen ur hålorna). Förmodligen kan varken du eller de komma på nåt men de vet att du bryr dig. Att du visar dina känslor är ju bara charmigt OCH får kanske den positiva följden att de börjar gråta och det är viktigt att man gör det. Det är ett viktigt steg i sorgeprocessen (det har jag också fått höra av drabbade förresten).
SvaraRadera